Vad är kärlek.
Att älska ett barn. Att kunna ta hand om ett barn. Att ljuga för den man borde älska. För att man inte vill vara ensam. För man älskar inte sig själv. Man är rädd.

Om hon nu när hon var ensam, tog steget ut i mörkret, skulle hon inte behöva döda ett barn. Hon skulle inte behöva leva med beslutet. Hon skulle inte behöva leva med något beslut alls. Bara välsignad tystnad. Hon ville ha absolut tystnad.

Hon tog sin hand för magen och mådde illa. Så illa. Hon kunde inte somna. Ville bara ligga ner. Barnet som inte är identifierat. Oidentifierat. Celler som ska bort. Andas. Bort.

Hon ville bara sova bort ett liv som var till för att levas. Människor runt omkring sa till att hon måste vakna. Att skärpa sig. Efter en tid började alla skrika, men hon orkade inte höra. Du måste gå upp nu. Men hon vågade inte lämna sängen. Kort efter det ruskade dem om henne. Men hon var livlös.

niotillfem
Du skrattar högt. För du är rädd för allt. Så van att vara rädd att du kan se rädslan rakt i ansiktet. För du tittar i spegeln. Och skrattar.

Det var en gång du och du var Det. Alla sa att du var det. Så du började tro på Det. Men egentligen ville du bara läsa och drömma om Det. Drivet som drev dig driver med dig. Och du orkar ingenting. Du har bara dig och du är rädd att alla ska se vad du ser. Att du inte har Det. Du har bara dig. Inte särskilt mycket känner du. Du flyr in i en annan värld där du har Det. Men du går aldrig upp ur sängen för Det håller dig kvar.

En bebis växer i din mage. Han har redan ett namn. Du kan inte ta hand om din bebis. För du har inget jobb, ingen utbildning och du tycker inte om dig själv. Men du hade älskat din bebis.

Du litar på honom nu. Han vrider sig bredvid dig. Du sover dåligt. Han ringer upp med tvivel. Du lägger på med ångest. Du litar på honom nu. Djupt andetag. Klumpen i halsen sväljer du. Du blir mätt. Varför börjar du gråta för ingenting. Allt rubbar dig. Du snubblar runt hela tiden. Säger aldrig ifrån men blir elak. Allt hon gör är fel. Men hela du är fel viskar han i ditt öra. Du vet det. Du är fel. Tänker på att du har fula tänder och slutar le. Du viskar i hans öra att han är allt. Du ljuger. För ögonen tåras och tungan är svart. Han är allt, för allt annat har fallit bort. Så han är ensam kvar. Du håller fast hårt. Det gör ont för du är inte stark men envis. Du smakar misslyckande på tungan, ordet äger dig. Du vill inte känna så men det ordet ekar. Ordet har makt.